Idag tog jag ett stort steg framåt

Jag känner mig stolt över mig själv idag. Jag överlevde en rädsla. En rädsla över att bryta ihop och få panik.
Jag gick till min morfars grav. Har försökt så många gånger men inte vågat. Idag skulle han ha fyllt år och redan för flera månder sedan bestämde jag mig att den dagen SKA jag gå dit, hur rädd jag än kommer vara.
Jag och min syster var först och handlade en blomma, ett superfint hjärta med röda nejlikor, vi hade även två andra grejer med oss. En sten med 2 hjärta och ett "stenblock" där det stod en text. Även om texten var menad till en morfar som fortfarande var i livet så vill jag att den ska vara där, hos honom, min saknade morfar.

Påväg mot graven fick jag hjärtklappning och stegen kändes tunga men jag skulle dit.
Det kände så fel att se hans namn där, det ska inte stå på någon gravsten. Den personen ska vara med mig, här i livet. Tårarna brändes så i mina ögon och hade jag varit där själv vet jag att jag hade brutit ihop.

Men nu i efterhand känns det så bra, jag har kommit förbi första steget och nu ska jag göra allt för att klara av att ta mig dit oftare.

Finaste morfar, om du bara visste hur mycket jag skulle offra för att få träffa dig igen. Saknar dig så mycket, saknar allt du gjorde med oss, saknar all den tiden du la ner på oss.
En dag ses vi igen och kommer aldrig mer att skiljas åt ♥